sand.
det är grönt och det är vackert.
vägen är kantad av vassa träd och
du kommer att möta ett flertal hinder
på din resa mot framtiden.
övervinner du dessa svårigheter kommer
lyckan att sjunga sånger för dig.
viker du för ångesten och rädslan har
ödet en annan väg för dig och
på den vill ingen man vandra.
om fötterna leder dig rätt kommer du
titta tillbaka två gånger under din färd.
den första gången kommer det vara för
att du minns början med sorg och ängslan.
du kommer tänka att det inte är någon idé att gå vidare.
den andra gången du ser tillbaka på tiden innan
avfärden kommer det vara med glädje och optimism.
för du kommer då förstå vad alla som har vandrat
från en plats till en annan slutligen förstår;
vägen är alltid människan till godo.
men fläsk!
lurigt och busigt!
---
och by the way! jag är absolut inte det miiiiinsta ledsen för att ingen kommenterar. nejdånejdå. jag behöver inga kommentarer. jag klarar mig bra utan dem!
...suck
fight the fight.
jag har ont i magen och mina ögonlock
väger lite mer än en nyfödd elefant.
jag tar för givet att folk kan läsa mina tankar.
på så sätt behöver jag inte lyssna på dem själv.
nu sitter jag här och jag vet inte ens varför.
jag tror det är för att jag inte mår så bra.
buruno.
där försvann min lugna helg.
tack som fan.
bajs.
nejfyfanihelvete.
vad i helvete.
natural selection och det här är allt vi får.
varför finns naturkatastrofer och freak accidents
om inte för att UTROTA alla jävla idioter som
drar människosläktet baklänges.
jag är så jävla sur.
gapgråt.
Jag försöker alltid dränka den med ljud och ljus och rörelse.
Jag känner igen den. Och den känner igen mig.
Nu när alla murar är nere på lagning kryper den så nära inpå.
Jag kollar i mitt digitaliserade arkiv av försvar efter
Något som tystnaden inte redan känner till.
Men det är tomt.
Idag är tystnaden mina läxor.
Andra dagar är den allt som går osagt.
Den är ändå alltid densamma.
At the moment: Jamie T - Sheila.
Plus att jag är så jävla kär i en j-rocklåt. Älskare!
---
Idrottsprovet på onsdag är en förtioåttasidors klackspark i magen.
Helt stört, jag vill fly långt jävla bort härifrån.
ugh.
internet fittar OCH jag måste plugga.
jag hatar när jag är så här omotiverad.
ugh.
deru!
jag drömde om min pappa som blev sur på några ungar och att jag såg
någon på stan som hade snott mina trasiga solglasögon.
det var hennes tillslut ändå.
inatt drömmer jag om imorgon.
lecture.
Jag böjer och drar men den kan aldrig bli en vanlig nål.
den föddes för korvig och för snurrig.
för envis och för fel.
den försöker vara en perfekt, vanlig nål utan att förstå
att en snurrig och korvig nål är bra på sätt som en
perfekt, vanlig nål aldrig kan vara.
är det inte så det alltid är?
skorsten.
mitt bröst faller ihop ännu en gång.
det sticker, svider, skriker.
det är meningen att jag ska le.
det är meningen att jag ska skratta.
jag ska hålla uppe någon sorts fasad.
men jag är trött på det nu,
det är vad jag alltid gör.
jag vill visa lite riktiga känslor.
inte bara oh-so-perfect-words
hela. jävla. tiden.
så nu ska jag låta mitt bröst falla
och mitt hjärta skrika.
för det är på riktigt.
---
Klockan är lite över två och jag är trött.
Jag vet att jag borde gå och lägga mig, men jag är för trött för att sova.
Jag tänker att jag vill vara Santiago som blev till vind. Jag vill vara Siddharta som blev oändligt vis.
Jag vill vara alla de som förstått någonting, sett en större sanning.
Jag ser bara kaos och oordning, sammanträffanden och sammandrabbningar.
Ibland föds glädje, ibland sorg. Men allting har sin gång och det helt utan mening och helt utan mål.
Så jag fortsätter leva och sanningen existerar i alla fall i böckerna.
Jag borde verkligen gå och lägga mig. Klockan är mycket.
bon soir.
I ett mörkt rum ligger en pojke och undrar varför alla låtsas att världen är som vanligt. Hans huvud bultar och ögonen är röda. Ingenting är som det var igår men barnen skrattar ändå utanför. Det är fel.
Pojken vänder ansiktet mot väggen. Han försöker döda huvudvärken med viljekraft. Han skriker så högt han orkar utan att röra en min eller öppna munnen. Hur ska han någonsin kunna sova igen?
Handen trevar efter en rygg som inte är där.
Pojken gör sig själv till sten för att inte försvinna. Med halvöppen mun och matta ögon manar han bort minnen och tankar. Han blir tillslut tyst och när han vaknar smakar munnen ensamhet.
Ögonlocken lyfts samtidigt som drömmen suddas ut, glöms bort och dör. Utanför det lilla mörka rummet väntar verkligheten. Verkligheten som inte är som vanligt.
***
Pojken hette Loke, efter asaguden. Han var sexton år gammal och långt borta ifrån verkligheten. Varje dag var en grå vägg för honom och han levde för att drömma sig bort, bort till andra världar. Det var länge sedan han såg färg när han en dag träffade flickan som skulle ändra hans liv.
Han vaknade som vilken dag som helst, jävligt trött och utan motivation. Han tog sig, efter att ha skippat en lektion, till skolan och stirrade sig igenom dagen. Han skulle möta den där flickan på skanstull, vid tunnelbanestationen.
Hjärtat som en kulspruta, han var blyg och inte van vid att träffa nya människor.
Loke ställde sig med ryggen mot väggen och försökte se lugn ut. Han kollade ut över folket som kom ut i vågor och tänkte att människorna inte skulle komma någon vart om de inte hade någon bredvid sig som gick åt samma håll.
Först gick flickan bara förbi Loke och han blev nervös, vad skulle han göra? Skulle han ropa på henne eller springa fram till henne? Han bestämde sig för det senare och skuttade fram till flickan. Oj, vad lång hon var.
Den vackra, långa flickan räddade Loke, det var så han såg det. Hon gav honom någonting utanför drömmen och för första gången sedan barndomens gröna somrar kände han sig levande.
När flickan första gången gjorde slut med Loke, vilket hände flera gånger under några månaders tid, trodde han att allt hade varit på låtsas och han kände sig sviken. När hon bara någon dag senare tog tillbaks honom och försäkrade honom om att allt bara hade varit ett misstag, hon ville ha honom, hon var faktiskt kär, var han ändå misstänksam.
Loke hade svårt att få tillbaks tilliten till människor som en gång svikit honom, det hade han fått tack vare sin far som drack, och flickan fick kämpa för att få Loke att känna igen. Hon kämpade och lyckades utan att veta att hon någonsin ens förlorat Loke, för han var tyst om allt som hade med känslor att göra, något som kom från... Ja, det visste han inte riktigt, det bara var så. Känslorna fanns men han kunde inte sätta ord på dem, inte ens för sig själv.
Tid gick och Loke flyttade så gott som in hos flickan, som hade börjat bli en allt större del av hans liv.
Någon gång efter ett halvår hände någonting. Flickan slutade skratta. Hon kröp in i sig själv och grät allt mer. Hon var orolig, sade hon, och Loke lärde sig att inte säga någonting allvarligt för att inte göra henne mer orolig. Han lyckades självklart med raka motsatsen.
Ju mer Loke kämpade för att vara perfekt, glad och uppmuntrande, ju mer sjönk flickan in i sitt gråtande, sin oro, sin ångest.
Lite mer än ett år och en vecka hade gått när flickan grät och pojken grät och de sa att det var dags för en liten paus. Loke kände hur blodet dunkade innanför pannan när han satt på bussen på väg hem med ögon som inte längre rann. Sin hopplöshet till trots visste han att när veckan var slut, började någonting nytt, vackert och bra.
mitt liv i svartvitt.
fettfläckar.
accelerator blir way för dyrt!
fast ja.. en kul grej är ju att jag hittade ett par sjukt snygga solglajjor i paris!
eller vänta, fan jag satte mig på dem. murphy's jävla kuklag.
nu ska jag lägga mig i sängen och lyssna på något rejält deppigt.
typ architecture in helsinki?
det bästa vore kanske att slå på hotel rwanda för att få lite perspektiv.
ni har i alla fall inga solglasögon som pajar, jävla gnällspikar!
rouge/blanc/triste.
kontrollerad rädsla och lugna ord.
panik. kaos. förvirring.
maskingevärsskott innanför bröstkorgen.
det är bara skrapsår.
kom ihåg att åka till barista på fridhemsplan för att få stans bästa kaffe av stans bästa siri!
tiquetonne.
(nää. jag gillar dig också, stockholm. du är gullig!)
grattis på ettårsdagen. puss.