Ryggraden knyter knutar runt sig själv.
För att hitta dig.
Ögonen slutar se när jag åker iväg och du står kvar.
Jag famlar i mörkret och hittar snö.
Snö klockan klockan tolv på natten, med glass i handen.
Snö klockan halv fem på natten, med dig i handen.

Ryggraden går av.
För allt gråt du pressat ner i halsen
när du fått höra att du inte är värd presenter.
Trots att du är värd allt som finns att ge.
Och mer.

Ryggraden lagas med spik och med tejp.
För att jag ska kunna sträcka på mig.
När du går bredvid.