äpplet faller inte långt från trädet.
och när det väl faller
rullar det ut på vägen och blir mosat.

---

"har du gått i skogen någon gång?", frågar han mest till sig själv.
jag svarar inte, jag läser någon billig pocketbok. jag vet att han har sitt karakteristiska leende över läpparna utan att behöva titta upp.
"om man säger någonting så dör ljudet efter en meter. det är som att gå i en tandkrämstub. det är skogen som stöter ifrån oss.", säger han med sin släpiga röst.
"för länge sen, när vi fortfarande var ett med tystnaden, kunde vi skrika över hela världen. nu är vi som hundar som förlorat sina naturliga instinkter"
"men hundar har lärt sig förstå människor genom många generationer av att leva bredvid oss. vad har vi vunnit i utbyte mot att kunna tala med naturen?"
jag tittar upp från boken.
det sitter ingen där.