ett stenkast ifrån min barndom
står jag nu och minns allt som om det var jag.
som om det var jag som gick omkring naken med rådjurstofflor.
som om det var jag som var dynamitharry när vi lekte.
för när jag tänker mig in i mig själv som liten
ser jag världen med mina ögon som redan utvecklat periferiseende.
jag vet vad jag vet nu.
jag tänker som jag tänker nu.

jag läste någonstans att man har hittat sin personlighet när man
kan titta tillbaks flera år och fortfarande känna att det där är "jag".
betyder det att jag är en självsäker ungdom med rak rygg
och förtroendeingivande blick?
man kan ju hoppas.

det är där allt landar; man kan alltid hoppas.
hoppas, hoppar, hoppar över stora stycken för att komma snabbare till slutet.
det är kanske det som händer när man blir äldre.
"gud vad tiden går fort".
man tar sats och hoppar långt som fan i tidslinjen.
bara för att komma snabbare till slutet.
vad det nu är...
döden?