Jag lyckades precis lägga ifrån mig min rubiks kub. Den är livsfarlig. Speciellt när man "börjar närma sig".. Man börjar aldrig närma sig. Man är precis lika långt ifrån att klara den hela jävla tiden, bara att det blir lite mindre kaos efter ett tag.

Hej! Det var ett tag sen. Hur mår du? Jag tror att jag har saknat det här stället. Jag började skriva lite i en dagbok när jag inte skrev här till och med. Efter ett tag tänkte jag "men herre, varför delar jag inte med mig av hela min själ över internet där alla galningar kan läsa istället!?". Ja, varför gjorde jag inte det? Klantigt.
Jag slutade skriva för att det blev jobbigt. Jag kände mig tvungen att skriva varje dag. Allt är anonyms fel! Suck.
Nu är jag i alla fall tillbaks. Känns helt ok. Nästa gång jag skriver blir det på allvar. Hej så länge!

---

Jag drömde om oss inatt.
Och jag vaknade glad.
Jag såg oss stå och titta på varann.
Det var du och jag och jättemånga ingen alls.