döda nycklar.
När man är hungrig mitt i natten vill man ju ha en enchilada så klart. Jobbigt då att man åt upp alla som fanns, på dagen. Tough shit, sådär glad blev jag inte.. (Jag åt bara en banan.)
Nu är klockan tydligen mycket och jag ska lägga mig och vara den stora skeden hela natten. Mest vill jag inte sova, mitt lov är snart slut. Mitt lov som var så jävla tvunget att sitta och kleta en vecka innan alla andras lov. Det känns som att jag har sovit hela dagen, hela veckan. Jag vill att någon ska komma och vara jättepepp, eller kanske bara sitta och prata med mig i flera timmar, NU! Kom och sparka mig i magen.
Det här har varit en av de mest händelselösa veckorna i mitt liv. Men det kanske är det som är essensen av ledighet, att det ska vara tomt. Jag vet inte. Jag tror jag vill att det ska vara som när man var mindre och åkte till Luleå för att träffa han bästa kompisen, kusinerna och resten av släkten. Jag vill att det ska vara grönt (eller vitt) och människor med stora sockerpumpade leenden. Jag vill ha den där tiden då varje dag av det länge efterlängtade lovet skulle pressas som en apelsin. Det skulle vara mer utslitande att vara ledig än att jobba på en oljerigg utanför Norge.
Jag hängde med Neo, Morpheus och dem andra snubbarna för någon timma sedan. Emma hade aldrig träffat dem förut. Vad är grejen? Är inte det ett måste, är det inte ett skolämne? Matrixologi kanske det kallas. Värsta milstolpen inom film och kultur! Jag vet att mitt liv ändrades dagen jag såg The Matrix första gången. Jag och mina vänner slutade nog aldrig slåss i slowmotion alldeles för snabbt, greppa tag om handleden och trycka fingrarna i halsen på vem det nu var som var Mr. Smith at the moment. Och har vi inte alla försökt slänga oss som Trinity i början, när hon kör värsta stålmannen-190-snurren?
Tvåan och trean var konstiga men vilken outhärdlig längtan mellan ettan och tvåan, det var väl hon skådisen som dog eller nåt? Och hur slutade trean?
Ja, ja. Jag vill inte ens räkna dem till den episka filosofnördfilmen som ettan faktiskt var. Fatta hur länge sen det var den gjordes, fatta hur mindblowing det var när kameran snurrade runt sådär flashigt som så många har härmat efteråt. Nu ska vi inte prata om slutet i ettan, jag har försökt att försvara det några gånger, men jag tror fan inte ens på mina egna ord. Det är ganska genomcorny slut, varför blir han superman?
03:21:
Jag sitter och formulerar hur jag skulle kunna väcka Emma. Jag kommer nog inte göra det ändå. Det är mer som en slags äppelkaka i mina tankar. Jag vill att hon ska vara vaken. Hon skulle nog förstå min ångest. Hon skulle säkert göra om den till något som jag kan brinna för. Men hon är för söt när hon sover. Och hon somnar så lätt.
mitt-i-natten-tristess muteras till ångest
och väggarna blir grå.
spellistan jag slog på för över
två timmar sen tog precis slut
och magen kurrar hungrigt mot mörkret.
alla rörelser är i ultrarapid.
kan det inte bli imorgon snart?
varje ljud som kommer från den sovande
människan i min säng fyller mig med hopp.
varje tystnad efteråt skjuter hål i min behållare.
snälla somna inte.
snälla vakna.
snälla släta över min nyfödda ångest med dina ord.
-------
Plus: Jag har suttit och läst Navids blogg. Satan vad den människan kan skriva. Man blir typ mjuk i hela kroppen.
Minus: Bilddagboken gick ner några timmar efter den gick upp. Oväntat? inte direkt.
du med dina vinnande ord och bästitest-texter; jag älskar att du är världens bästa människa. däremot avskyr jag att jag är din syster och har lärt dig innebörden av ångest och skickat vidare den direkt på din tallrik som en äcklig gammal bit av den giftiga köttfärsen vi åt i spanien. jag försökte ju pusha med håkan, den jäveln, och klistra upp 'lillebror, bli aldrig som jag' på din vägg. men jag talade nog aldrig i klartext. DU ÄR PRECIS SOM JAG. jag borde ha hållt ditt huvud ovanför ytan så många fler gånger än jag gjort, och jag avskyr mig för detta. jag har alltid placerat dig först i alla led men jag själv har tagit för stor plats.
den enda som kan krama bort din ångest är du själv, och låt dig själv hjälpa dig för det är värt det. och blir det tungt så finns jag där, och emma finns där och mamma finns där, men det är du och bara du och alltid bara du, alltid bara du, som kan skingra molnen.
lillebror, du blev som jag fast i deluxeversionen som bara kommer en gång och aldrig igen. du är perfektion och just därför får du ta många slag och många kliv. du är en underbar person och det är inte det enklaste för världen att ta. men förihelvete, slå på mig då det blir tungt. jag lovar att alltid, alltid släppa allt allt allt för dig. du är the most precious thing i mitt liv, du vet.
jag älskar dig, engel.
- systeryster
Jag har följt din blogg, precis som jag skrev på helgon, och du är sjuhelvetsjävla bra på att skriva människa!
Dina ord går rätt in och fastnar nånstans mitt i allt det där trasslet som fyller min bröstkorg, som ekar hjärtats slag och det gör ju bara så ont att läsa att du har ont.
Att du har ont och kan beskriva det sådär skört och vackert.
Jag önskar att jag kunde beskriva allt som gör ont så fint och intensivt bräckligt som du gör, men mest av allt önskar jag en kollektiv abort till alla tankar som sprider sig som pest över alla allt för fina huvuden mot kuddar i tonårsrum landet över.
För det är fel.
Det är felfelfel att människor skadas dödas plågas såras varje dag under allt dumt som trasar sönder bröstkorgar och kramar sönder, kramar ihjäl, rädda pickande hjärtan som slår alldeles för fort alldeles för hårt alldeles för tyst bakom revbensgaller här i Sverige.
Som den värsta av folksjukdomar som infekterar hela finkänsliga blåögda svenska folket där inget hörs, känns eller slår sönder tillräckligt mycket för att man ska få berätta det för andra.
Det är så synd att alla är så ensama tillsammans,
det är så synd att allting bara blir ingenting, att det bara blir ingenting av allting och att det bara blir fel så ofta.