dörren svingas sakta upp och jag går in
lika snabbt som vanligt men
pang, bom, krasch! någon slog till mig?!
nej, det är doftljusen.
man kan ju bara hoppas att det kväver
lukten av instängt pojkrum.
jag sätter mig ner på min lädertron
och suckar djupt:
"satan, vad det luktar starkt här!"

mörkret lägger sig som ett täcke runt mig
och jag känner inget obehag, inget äckel.
bara ensamhet.
men inte sån pulserande, skrikande ensamhet.
det är den där stillsamma ensamheten som oftast
infinner sig när man går med förväntning och längtan
bubblandes i magen.
sån ensamhet som man kramar om hårt
för att man vet att den inte är påtvingad.
stjärnorna hänger så absurt tunga över trädtopparna.
precis sådär som på hallmark.
precis sån där påmålad b-filmshimmel som man skrattar
åt för att man vet att den inte är på riktigt.
precis sådär.
höstmusik på högsta volym i lurarna
och jag är snart framme vid din dörr.