första dagen.
Jag har tänkt på att många grejer man gör som kan bli hur kul som helst eller bara 'crash and burn' ofta blir dåliga för att det är Just Den Personen som drar skämtet/grejen.
Om det hade varit någon annan, någon som passade till just det skämtet kanske, eller bara var mer omtyckt, hade skämtet blivit guld, någonting man berättade vidare i generationer efter generationer. Det suger.
Det höll mig från att göra sjukt mycket grejer i grundskolan.
Inte för att jag var Just Den Personen, men för att jag tänkte mig vara han.
Så jag höll mig till det säkra, till de skämt som jag visste skulle funka med the click liksom.
Det kan ha hållit mig från att dra århundradets skämt.
Jag vet inte, för jag kan inte komma ihåg något av de sjukt bra idéerna jag kanske hade men aldrig levde ut. Synd, synd.
Skulle brytt mig mindre om Den Pinsamma Tystnaden.
Den som alltid en viss person lyckades med att frammana.
Mest för att det var kul att reta honom med att inte skratta kanske. Elakt? Jepp, jepp!
Jag önskar att jag kunde skriva häftiga texter om hur häftig jag är och alla skulle tycka att jag var häftig.
Men det kan jag inte. Jag är bara som den där killen som började gråta så lätt i mellanstadiet.
Någon gång ska jag försöka. Någon gång skulle jag vilja få skimrande ögon riktade mot mig.
Jag kommer inte lyckas.
Jag kommer vara killen som skapar Den Pinsamma Tystnaden istället.
Enligt Taoismen ska man leva i samklang med naturen. Det betyder att jag ska inse min natur, mina begränsningar och tillkortakommanden, och jobba med den. Annars kämpar jag bara mot någonting som inte går att kämpa mot. Som att försöka träna karate för att skydda sig mot en jordbävning.
Jag är förvisso inte taoist, så jag kommer trycka på som satan åt fel håll och försöka vara asball.
Jag kommer misslyckas.
den där tanken.
den där känslan.
den föddes ur tomhet och ingenting
och den pressade sig
målmedvetet ut ur mitt öga.
eftersom att tomhet och ingenting
är helt tyst
förstod jag inte ett skit
av vad jag försökte säga.
det värsta är att jag tror
att det inte fanns något att säga.
men du sov och jag satt bredvid.
med en tönt springandes på min kind.
det var en ensam tönt som
var så jävla lätt att göra illa.
det var allt som kunde födas ur
tomhet och ingenting.
det var allt som kunde födas ur
sena timmar och allt för många musklick.
jag är också sådär, var väldigt osäker på mellanstadiet och har fortfarande inte blivit av med allt, även fast jag nu har kompisar som jag verkligen kan lita på och som känner mig utan och innan, vilket jag absolut inte hade då. då hängde jag med mest för att ha någon att vara med. och mådde skit sen när jag blev utnyttjad.
jafyfan. halvmesyr till vänskap mår man ENDAST kasst av. eller man kanske känner sig omtyckt ett tag, fast det är bara för att man inte är ensam längre. när man sen märker att 'jävla bajs, det var inte min vän. det var någon som jag vet namnet på och som vet namnet på mig' så bränns allt upp. man måste bara satsa. vara beredd på att man kanske kommer att bli nerklampad. men fan. satsar man inget får man inget tillbaks. så om man visar att man lämnar ut lite av sig själv så kanske man kan bygga en grund och skapa sig en Vän med V som är beredd att lämna ut lite själv.
fint att du har byggt upp självförtroende. och det är bara att ta hand om sina kompisar så de stannar kvar. då mår man så jäääävla mycket bättre! haha.