I ett mörkt rum ligger en pojke och undrar varför alla låtsas att världen är som vanligt. Hans huvud bultar och ögonen är röda. Ingenting är som det var igår men barnen skrattar ändå utanför. Det är fel.
Pojken vänder ansiktet mot väggen. Han försöker döda huvudvärken med viljekraft. Han skriker så högt han orkar utan att röra en min eller öppna munnen. Hur ska han någonsin kunna sova igen?

Handen trevar efter en rygg som inte är där.
Pojken gör sig själv till sten för att inte försvinna. Med halvöppen mun och matta ögon manar han bort minnen och tankar. Han blir tillslut tyst och när han vaknar smakar munnen ensamhet.
Ögonlocken lyfts samtidigt som drömmen suddas ut, glöms bort och dör. Utanför det lilla mörka rummet väntar verkligheten. Verkligheten som inte är som vanligt.

***

Pojken hette Loke, efter asaguden. Han var sexton år gammal och långt borta ifrån verkligheten. Varje dag var en grå vägg för honom och han levde för att drömma sig bort, bort till andra världar. Det var länge sedan han såg färg när han en dag träffade flickan som skulle ändra hans liv.
Han vaknade som vilken dag som helst, jävligt trött och utan motivation. Han tog sig, efter att ha skippat en lektion, till skolan och stirrade sig igenom dagen. Han skulle möta den där flickan på skanstull, vid tunnelbanestationen.
Hjärtat som en kulspruta, han var blyg och inte van vid att träffa nya människor.
Loke ställde sig med ryggen mot väggen och försökte se lugn ut. Han kollade ut över folket som kom ut i vågor och tänkte att människorna inte skulle komma någon vart om de inte hade någon bredvid sig som gick åt samma håll.
Först gick flickan bara förbi Loke och han blev nervös, vad skulle han göra? Skulle han ropa på henne eller springa fram till henne? Han bestämde sig för det senare och skuttade fram till flickan. Oj, vad lång hon var.
Den vackra, långa flickan räddade Loke, det var så han såg det. Hon gav honom någonting utanför drömmen och för första gången sedan barndomens gröna somrar kände han sig levande.
När flickan första gången gjorde slut med Loke, vilket hände flera gånger under några månaders tid, trodde han att allt hade varit på låtsas och han kände sig sviken. När hon bara någon dag senare tog tillbaks honom och försäkrade honom om att allt bara hade varit ett misstag, hon ville ha honom, hon var faktiskt kär, var han ändå misstänksam.
Loke hade svårt att få tillbaks tilliten till människor som en gång svikit honom, det hade han fått tack vare sin far som drack, och flickan fick kämpa för att få Loke att känna igen. Hon kämpade och lyckades utan att veta att hon någonsin ens förlorat Loke, för han var tyst om allt som hade med känslor att göra, något som kom från... Ja, det visste han inte riktigt, det bara var så. Känslorna fanns men han kunde inte sätta ord på dem, inte ens för sig själv.
Tid gick och Loke flyttade så gott som in hos flickan, som hade börjat bli en allt större del av hans liv.
Någon gång efter ett halvår hände någonting. Flickan slutade skratta. Hon kröp in i sig själv och grät allt mer. Hon var orolig, sade hon, och Loke lärde sig att inte säga någonting allvarligt för att inte göra henne mer orolig. Han lyckades självklart med raka motsatsen.
Ju mer Loke kämpade för att vara perfekt, glad och uppmuntrande, ju mer sjönk flickan in i sitt gråtande, sin oro, sin ångest.
Lite mer än ett år och en vecka hade gått när flickan grät och pojken grät och de sa att det var dags för en liten paus. Loke kände hur blodet dunkade innanför pannan när han satt på bussen på väg hem med ögon som inte längre rann. Sin hopplöshet till trots visste han att när veckan var slut, började någonting nytt, vackert och bra.